Kära Höst. Kan vi lära av dig?
Det flimrar i mitt sinne. Bilder och rubriker om klimatstrejker över hela världen går inte att missa. En ung svenska, som inte har nått myndig ålder, har rivit loss något ur sitt inre som hon anser allt för heligt och viktigt för att hålla dolt. Med risk att blotta sin sårbarhet och allt vad hon bär på som individ, höjer hon ändå sin röst. Jag förundras och hejar på. Även om jag är medveten om gråskalan. Även om jag inte kan eller vet allt i sakfrågan. Faktum kvarstår, en ung människa vågar gå mot strömmen. Ett modigt får traskar in bland lejonen och ryter. Wow! Och vuxna förebilder och ledare som ”vi” valt runt vår värld bemöter detta precis som sig bör. Med respekt, fascination och uppmuntran. Eller?
”Vi behöver verkligen unga som tror på goda förändringar. Som vill vara med och göra skillnad i vår värld.”
Ja, typ sådana saker. Minst. Vare sig man helt delar hennes åsikter eller inte. Eller? Det jag, delvis, möts av i media och bland kommentarer i sociala medier är något som ger mig utslag. Hån, förnedring och vuxen sarkasm dyker upp. På riktigt? Mot en 16-årig tjej som får världen att röra på sig? Och inte åt något livsfarligt håll, som jag fattat det?
Det kliar i hela mig. Mitt drastiska jag, vill ge upp hoppet om mänskligheten. Om ledarskap. Så jag tar en promenad, i min lilla, skyddade oas. Det är säkrast att inte bry sig. Ser hösten runt mig. Kan vi lära av den? Vill vara som den!
Träden som lugnt och stilla vågar tala om förändring. Jag hör naturens respektfulla bemötande av en ny säsong. Fåglarna kvittrar sina höst-memoarer eller drar söderut, utan protest. Luften vittnar om krispig omstart. Det som redan blommat och förgyllt, faller sakta och otvingat till marken. En del av det göms, vilas och vaggas under den mörka vintern, för att sedan kunna vakna till liv. Som något annorlunda. Något nytt. Då vårsolen ger det ny glans eller andra nyanser. Förhoppningsvis till något vackrare och mer värdigt.
Vad är det värsta som kan hända om den unga generationen börjar höras? Om de inte bara vill se en förändring utan även vill vara en del av den? Om rubrikerna börjar hagla om unga människor som vill att jorden ska må bättre, eller arbetar för att vi ska visa varandra mer respekt?
En ung kille som vågar lämna avgörande avtryck mot sexuella trakasserier? En alldeles vanlig student som sätter ner hela sin fot mot mobbing? En ung generation inom föreningar och samfund som höjer sin röst för de svaga och utsatta i samhället? Som startar motrörelser, revolutioner på skolor och arbetsplatser. Får världen att stanna upp och agera mot en vackrare framtid.
Vad är det värsta som kan hända om den unga generationen ger en känga till de äldre? Viskar, ”Shame on you!” Vågar vi lyssna? Vågar vi värdigt och lugnt lägga ner våra egna rädslor eller vår stolthet och låta det gömmas en stund, gå i ide, för att se hur de ser ut när nästa tid kommer? Vågar vi låta hösten ha sin stilla gång? Vågar vi låta det nya växa fram och se hur våra tankar och åsikter ser ut senare? Vad är det värsta som kan hända om den unga generationens uppvaknade lyser vackrare än oss i vårsolen?
Kära höst, låt oss lära av dig. Att ta nästa steg med värdighet och respekt. Tillåta oss att andas in frisk luft och vara vuxna nog att ta ett steg tillbaka och lyssna. Varifrån vi kan stötta och vägleda. Vara ledare nog att inte vara rädda för att den yngre generationen, når längre än oss.
Blotta tanken på det får det modlösa inuti mig att sluta klia.